The End

Nu är det slut här i vårt hus...

Lotta har åkt hem!!!!!!!! Har gråtit floder sen dess och varken kunnat sova eller äta. Nej så hemskt har jag det inte men London känns väldigt tomt nu när inte Lotta bor här längre. Men skolan har börjat rulla och denna termin kommer gå snabbt som ljuset så det går ingen nöd på mig. Vi håller tummarna att Lotta ska få ett jobb och bli lycklig i alla sina dagar i Umeå.

Jag kommer fortsätt blogga på ny/gammal adress (http://karinjonsejonsson.blogspot.co.uk/) så häng med dit om ni har lust. I sommar kommer jag även blogga om min road trip i USA och det kan ni ju verkligen inte missa!

"We fly to keep them safe".

Om ni inte har läst Nina Åkestams blogg på Resumé så tycker jag att ni klickar er dit omedelbart. Hon skriver om intressanta och viktiga saker och har dessutom väldigt vettiga åsikter. För någon dag sedan la hon upp detta blogginlägg där hon diskuterade en reklamfilm för JAS Gripen. Jag kan inte tro mina ögon när jag tittar på filmen och tänker först att det måste vara ett TV-spel. Tyvärr hade jag fel och istället måste jag nu leva med vetskapen om att det finns människor som tycker detta är okej, häftigt, eller nödvändigt. Att döda en människa, som är porträtterad som en elak fiende (precis som i ett våldsamt TV-spel), för att sedan säga "We make a difference" är ju helt groteskt. Poängen med Ninas inlägg var att detta gynnar Sveriges exportindustri och ekonomi, men skapar döda kroppar på annan mark. Groteskt. Ja, ni kan ju se själva:

Det är ju faktiskt torsdag

Fortfarande jobbigt superförkyld, men i dag tog jag mig till Canada water där Karin gräddade plättar åt oss. Alltså, lyx! Bästa på hela veckan hittills.

Ni glömmer väl förresten inte att hjälpa Karin med hennes uppsats som handlar om attityder mot kvinnor i samhället. Här gör man det genom att svara på några snabba frågor.

Dissertation: Attitudes towards women in society

Hej all läsare/Hi all readers!

Som ni vet studerar jag psykologi i London och gör nu min avhandling/c-uppsats om attityder mot kvinnor i samhället. Jag skulle vara väldigt tacksam om alla som läser detta tog er några minuter (tar max 10 minuter) och svarade på frågeformuläret som ni kommer till via länken nedan. Du är såklart fullständigt anonym om du medverkar. Jag skulle även uppskatta om ni kunde sprida länken vidare, men detta är som sagt helt upp till er. Jag behöver medverkande i alla åldrar, från 18 år och uppåt.

Klicka på länken för att komma till undersökningen:
https://westminsterpsych.qualtrics.com/SE/?SID=SV_2fU7UNKoytLStLf

Translation:
I am doing my third year dissertation on attitudes towards women in society and I would very much appreciate it if you took 10 minutes to answer my survey by clicking the link below. It is mainly aimed at people who live in or are from Sweden and the UK but anyone is welcome to take it. The more the better. Off course your answers will be completely anonymous. I would be very happy if you shared the link, but this is completely up to you. I need respondents from all ages, 18 and up. Thank you!

Click on the link to get to the survey:
https://westminsterpsych.qualtrics.com/SE/?SID=SV_2fU7UNKoytLStLf

The Impossible

Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Eller blivit så berörd av något jag sett på en bioduk, någonsin. Tro mig dock, jag blir berörd av nästan varenda film jag ser på grund av att jag lever mig in alldeles för mycket i det som händer framför mig. Jag blir så djupt engagerad i problemen och känslorna och karaktärerna att det tar ett tag för mitt medvetna att bli närvarande igen när filmen är slut. Det som dock gjorde att denna film var så speciell att bägaren rann över flera gånger om var nog att den var baserad på en verklig historia och en katastrof på en så stor skala som relativt nyligt skapade ett betydande avtryck på mänskligheten.

Det finns dock mer än en anledning att djupt beröras av denna film: att vi är små hjälplösa varelser som är en liten del av något så stort att det är omöjligt för oss att förstå; hur starka vi människor faktiskt kan vara när vi drabbas av något så fruktansvärt; hur viktiga vi är för varandra och hur mycket vi behöver andra människor för att överleva. För att vi ska ha viljan att överleva. Att slitas iväg från de närmaste personerna man har i sitt liv och minuten senare inse att man är helt ensam. Att slåss med känslan att dem man älskar med största sannolikhet inte har klarat sig. Att komma upp till ytan och andas ut för att sedan dras med världens starkaste ström, långt bort från där man senast var tillsammans. Att vara så chockad och hög på adrenalin att man inte märker alla djupa sår. Att inse att detta faktiskt inte är en film. För det var det inte. En familj som slets bort ifrån varandra men som mirakulöst hittade tillbaka, alla med livet i behåll. Även en femårig pojke som precis lärt sig simma. Detta, om något, är väl definitionen av det omöjliga.

Coke & fries & burgers

I går hade vi avskedsmiddag för Maria, åt hamburgare och lyssnade på Destiny's child på The diner i Shoreditch. Gött med finhamburgare.

Nu ligger jag hemma och hostar, Maria har just begett sig till flygplatsen och Karin förbereder med sin uppsats... skulle jag tro. :)

Bild lånad från Marias instagram.

Sjuk :(

Hej från mig! Är plågsamt himla jättesjuk nu, varit hemma hela dagen. :( Tittat på animals dressed as other animals osv. Mår förhoppningsvis bättre i morgon så att vi kan hitta på något på Marias sista heldag här! Har för övrigt varit superfint att ha henne här.

Pancakes, eggs and art

Idag gick jag och Maria på det efterlängtade The Breakfast club för brunch (synd dock att vi fick lämna Lotta hemma då hon blivit sjukling och behövde vila). Jag är i alla fall fortfarande mätt och vet inte hur eller om jag kommer orka pizzan som ligger och väntar på mig i frysen. Jag åt pancakes med bär och gädde och Maria åt eggs benedict tillsammans med en vitaminboostande smoothie och kaffe.

När vi var mer än mätta och belåtna tog vi en promenad runt Spitalfields- och Brick Lane-området. Maria shoppade på Urban outfitters och Boots, vi kände på vintage-kläder och tog bilder på häftig street art.

Gästblogg: Maria

Idag är det torsdag. För en veckan sen den här tiden satt jag på Arlanda och tyckte att tiden skulle gå fortare så att jag skulle få åka vidare till London. Så nu har jag alltså varit här, nästan, en vecka. Har varit en himla fin vecka. Kan tänka mig finare än vad den hade varit om jag spenderat den i Umeå/Malå. Nyårsfirandet var typ bästa i livet. Vilket på ett sätt känns lite ångestfyllt för vet inte riktigt hur jag någonsin ska kunna toppa det nu.

Men annars har tiden spenderats med att hänga med Lotta och Karin, lite(!) shopping och extremt lite turistande. Fast det är mest för att jag har ju sett alla sights tidigare så de känns inte särskilt intressanta. Eftersom Lotta har jobbat en del så har jag fått klara mig själv ibland. Men ändå rätt stolt över mig själv som vågar mig ut ensam, och att jag faktiskt hittar någorlunda. Herregud, till och med några turister som frågade mig om vägbeskrivning igår. Jag hoppas att jag pekade dem rätt!

Nu snart ska jag iväg och möta upp min kusse på en fika. Råkade bara hända att vi båda bestämde oss för att fira nyår här. Har inte träffat henne på flera år, så det ska bli kuul.

/ Maria

Happy New Years! We made it!

Äntligen här! 2013! som jag har längtat... nej kanske inte men det nya året kommer utan tvekan bli ett av de mest minnesvärda åren i mitt liv. En avslutad psykologiutbildning och en road trip runt USA är de största händelserna som 2013 kommer att bjuda på.

Igår firade vi med vänner och dans. Festligheterna får ni summerade med följande bilder: