måndag 7 januari 2013

The Impossible

Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Eller blivit så berörd av något jag sett på en bioduk, någonsin. Tro mig dock, jag blir berörd av nästan varenda film jag ser på grund av att jag lever mig in alldeles för mycket i det som händer framför mig. Jag blir så djupt engagerad i problemen och känslorna och karaktärerna att det tar ett tag för mitt medvetna att bli närvarande igen när filmen är slut. Det som dock gjorde att denna film var så speciell att bägaren rann över flera gånger om var nog att den var baserad på en verklig historia och en katastrof på en så stor skala som relativt nyligt skapade ett betydande avtryck på mänskligheten.

Det finns dock mer än en anledning att djupt beröras av denna film: att vi är små hjälplösa varelser som är en liten del av något så stort att det är omöjligt för oss att förstå; hur starka vi människor faktiskt kan vara när vi drabbas av något så fruktansvärt; hur viktiga vi är för varandra och hur mycket vi behöver andra människor för att överleva. För att vi ska ha viljan att överleva. Att slitas iväg från de närmaste personerna man har i sitt liv och minuten senare inse att man är helt ensam. Att slåss med känslan att dem man älskar med största sannolikhet inte har klarat sig. Att komma upp till ytan och andas ut för att sedan dras med världens starkaste ström, långt bort från där man senast var tillsammans. Att vara så chockad och hög på adrenalin att man inte märker alla djupa sår. Att inse att detta faktiskt inte är en film. För det var det inte. En familj som slets bort ifrån varandra men som mirakulöst hittade tillbaka, alla med livet i behåll. Även en femårig pojke som precis lärt sig simma. Detta, om något, är väl definitionen av det omöjliga.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar