"But I don't want to go among mad people," Alice remarked. "Oh, you can't help that," said the Cat: "we're all mad here. I'm mad. You're mad." "How do you know I'm mad?" said Alice. "You must be," said the Cat, "or you wouldn't have come here."

Ja, vi är alla smått galna här! I alla fall jag idag. Jag skulle möta upp Lotta efter skolan för att kolla glasögon och ta en kaffe/lunch. Men just innan jag möter upp henne så ringer glasreparatören (vi har en spricka i ett av våra fönster), som jag försökt kontakta hela veckan, och säger att han kan komma förbi om en halvtimme. En halvtimme! Om jag hade suttit hemma och rullat på tummarna hade det väl gått bra men annars är 30 minuter sjukt lite tid i den här staden. Så jag föreslog att han skulle komma efter en timme istället och han accepterade förslaget lite motvilligt (och lite bittert, surgubbe!). Nu hade jag i alla fall några minuter över att tillbringa med Lotta så vi gick till närmsta Starbucks och drack kaffe och åt croissant.

När det var dags för mig att skynda mig iväg kände jag mig lite halvstressad och ville verkligen hinna hem i tid så att surgubben inte skulle bli skitgubben (vem vill släppa in en sån person i sitt hem?). Sa "hej då!" och "vi ses imorgon!" till Lotta och sprang ner till tunnelbanan, igenom grindarna och nedför rulltrappan. Här kom jag dock på att jag glömt något. VÄSKAN! Som jag hängde på stolen på Starbucks. Den hade jag ju inte med mig nu. Ajdå. Vad gör man då? Jo, man vänder sig om och springer tillbaka så fort man bara kan när folk är i vägen överallt. Det enda problemet var bara att jag inte tog mig någonstans. Jag sprang och sprang men kom ingenstans (Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till Starbucks?) Varför? Jo, för att jag befann mig i rulltrappan som rullade NEDÅT och jag ville UPPÅT. Som tur var kom jag på mig själv efter ett litet tag att det här går ju inte och folk kollade på mig konstigt. Speciellt dem som kom ner emot mig i rulltrappan. Så jag sa med förtvivlan i min röst till en man som verkade nyfiken på vad jag höll på med att jag glömt min väska (som att han egentligen brydde sig?). Så det var bara att sluta kämpa emot den rullande trappan och följa med den ned.

Väl nere letade jag efter närmsta "Way out"-skylt och sprang hela vägen (kände nästan för att göra som James Bond gjorde i senaste filmen då han åkte rutschkana ner mitt emellan två rulltrappor) tills jag var tillbaka på Starbucks igen. Väl där hängde min väska kvar på samma ställe som där jag lämnat den. Kändes nästan som att den skulle säga "Här hänger jag och har det bra. Det har varit väldigt lugnt här medan du var borta". Tack för den! Själv har man stressat och försökt vinna över gravitationskraften för att se till så att du är i säkerhet.

Jag hann i alla fall hem precis i tid och kunde släppa in glasreparatören. Eller egentligen var jag en minut försen, vilket han såg till att påpeka så fort han klev innanför dörren... Bra dag!



Translation:
I was o stressed earlier today that I forgot my bag at Starbucks where me and Lotta had been earlier. I was in an escalator going down in the underground when I realized it and stupidly I started running up. Obviously I didn't get anywhere and people probably thought I'd gone mad so I came to my senses and ran down instead. Found the nearest exit and went all the way up to Starbucks again where I found my bag hanging on the chair where I left it. Great! Came home just in time to meet the window repairer who came to fix one of our windows that has a crack in it. A stressful half hour!